Vår blir till sommar,
en pirrande känsla i mitt bröst,
som svalnar med tiden,
när regnet börjar att falla igen,
framåt hösten.

Börjar att känna ensamheten igen,
nu när hösten hittat den.

Jag är rädd inför stegen,
som är förstora att ta
både bak och fram.

Jag står still,
för feg för att gå vidare
och för olycklig för att stanna kvar.

Sommarminnena tillsammans med dig,
spolas långsamt bort med regnet

och jag står ensam kvar
där allt en gång började.

Copy Ida 2005