Imorgon är det en väldigt speciell dag för mig... för oss, för Ida och Jonathan (det klingar rätt bra, eler hur?). Jag vet inte om det var den bästa dagen i mitt liv, men helt klart det bästa som hänt mig, någonsin. Imorgon är det tre år sedan vi blev tillsammans. Jag kommer ihåg allting så väl, hela sommaren 2005, kommer alltid att vara min och Jonathans sommar. Då vi satt uppe hela nätterna, sprang runt på ängar halvnakna, cyklade omkring, pratade, grät, älskade och levde livet. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då du sjöng "du är fantstisk" av Uno Svenningsson i Botaniska Trädgården, till mig. Jag kommer inte glömma någon av de sånger som du sjöng eller den musik som du spelade på din gitarr. Jag älskade varenda minut tillsammans med dig. Det var vi två mot världen. Vi var två ensamma själar som hittade varandra och blev ett.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om den sommaren (det kanske jag gör också?). Det finns inget slut. Jag kände mig fri för första gången på länge den sommaren. Innan hade jag en pojkvänn som jag varit tillsammans med sedan 2000, han låg inne i lumpen när allt det här hände, men vårat förhållande var så gott som slut. Det fanns inga slut på våra gräl inte heller på mina tårar. Vi var inte rätt för varandra, vilket jag har insett ganska mycket nu i efterhand. Jonathan var tillsammans med min klasskompis när vi började bli vänner, de gjorde slut ett tag efter att vi börjat träffas. Så många av händelser som utspelades då var inte så perfekta, långt ifrån många gånger. Det var en kamp. Men vi gick segrande ur den. Utan att någon människa kom till skada i slutänden.

Idag skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan min Jonathan, jag vill bara gå och krama om honom när jag skriver detta. Inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar honom eller hur mycket han betyder för mig. Allt räcker inte. Stjärnstopp, räcker inte. Men inte heller vårat förhållande är perfekt, vi grälar, brottas, kastar skaker på varandra, gråter och har olika åsikter om mycket. Men vi tar oss igenom alla svåra stunder tillsammans. Tänk bara på hur mycket som har hänt oss på tre år.

Några händelser som jag minns specifikt är: Hultsfredsfestivalen 2006, Europaresan, cykelsemestern. Flytten till lilla huset och allt det jobbiga med att renovera och bo i en byggzon. Parisweekend i slutet av Mars 2007 och tillbaka till Frankrike kom vi samma år, sommaren 2007 besökte vi Marseille. En tripp till Liseberg blev det också den sommaren, precis efter att Jonathan tagit körkort. Flytten till Sigtuna och såklart flytten hit, till Hormesta. Nu har vi äntligen en fast lägenhet och är sambos på riktigt. Mycket, mycket mer har såklart hänt, men det här är väl de såklallade "höjdpunkterna". Sen finns det ju andra höjdpunkter som restaurangbesök, extra speciella hemmakvällar, mys och mycket mer.

Där tar ett kapitel i våra liv slut. Men nu ser vi fram emot bättre tider och många, många fler kapitel ska fyllas. Jag ser fram emot att se hur allting kommer att se ut i framtiden. Jag längtar redan efter både hus och barn. Men först vill jag ha en stadigare tillvaro, både känslomässigt och ekonomiskt. Med känslomässigt menar jag mest att jag vill må bra och känna mig trygg i mig själv. Det är viktigt för att vi båda ska må bra.

Jag hoppas att jag vaknar med ett leende på läpparna imorgon och tänker tillbaka på alla våra fina minnen och försöker lägga all negativitet bakom mig. För då vet jag att det kommer att bli en fin dag. Jag älskar dig Jonathan <3


Ps. Det tog sin lilla tid att skriva allt detta. Så byt ut imorgon mot idag ;) Jag lyckades pricka tolvslaget också.