Jag har bläddrat igenom arkivet för året som varit för att få en bättre överblick av vad som hänt. Det är blandade känslor som rusar genom min kropp när jag läser om 2008. Genom att läsa igenom gamla inlägg, insåg jag att många stunder varit väldigt fina, medan vissa andra varit väldigt, väldigt tunga. Lite som en berg-och dalbana, på både gott och ont. Men jag har kommit fram till att 2008 bara varit startskottet inför vad som komma skall under 2009.

2008 var året då jag blev en bättre och självsäkrare människa. Året som fick mig att inse vem jag är och vad jag gillar. För det visste jag inte tidigare. Jag var vilsen, det känner jag inte att jag är på samma sätt längre. Under lång tid stod mitt liv väldigt still, men nu rör jag mig framåt och det går undan. Jag har redan planer inför 2009 och jag känner på mig att det kommer bli bra.

Första halvåret var jag med om den ena flytten efter den andra. Från Västerås till Sigtuna (080225) och från Sigtuna till Enköping (080630). Efter att ha bott på samma ställe hela livet, var det en ganska stor omställning att byta stad, men också att flytta till en egen lägenhet. Jag gillade Sigtuna väldigt mycket, dock kändes det aldrig riktigt som att det var där vi skulle stanna. Lägenheten hyrde vi i andrahand, så det var nog största anledningen till att vi aldrig riktigt blev hemmastadda där.     
         

När vi flyttade till Sigtuna var tanken att jag skulle börja på Sigtuna Folkhögskola och läsa på fotolinjen. Jag hade varit där på intervju några veckor innan vi flyttade och vad jag fick höra hade alla stora chanser att komma in. Men så blev det inte. Istället fick jag skriva upp mig på arbetsförmedlingen och börja söka jobb. Till en början gick det ganska skapligt, jag blev kallad på min första arbetsintervju, men blev sedan nekad eftersom att jag inte hade körkort. Därefter gick det bara utför med hela söka-jobb-grejen.
         

Jonathan hade tur, han fick jobb redan efter två veckor. Först som tidningsutdelare nattetid, sedan fick han anställning på Posten. Jag tror inte riktigt att vi insåg hur skadligt det var för honom att jobba på två jobb samtidigt, varken för honom eller för vårt förhållande. När vi till och med var så desperata att vi började dela ut reklam på helgerna, borde vi insett att vi tagit ett steg för mycket. Det här var nog den tuffaste tiden. Jonathan fick knappt någon sömn, jag hade ångest varje kväll innan jag skulle gå och lägga mig som ledde till att jag hade väldigt svårt för att somna. Reklamutdelningen trappades hela tiden upp, jag tror vi hade 7 eller 8 distrikt en helg att dela ut, det var då vi insåg att vi tagit oss alltför mycket vatten över huvudet. Det blev alldeles för mycket mer än vad vi någonsin skulle klara av. Det enda positiva var väl att Jonathan tjänade rätt bra, men vad tjänade det till när han skadade knät på köpet? Dessutom försvann alla pengar på räkningar, jag vet inte, men vi måste haft väldigt mycket obetalda skulder just då.

Under samma tid började jag tänka mer hälsosamt. När våren kom började jag gå ut på promenader och äta nyttigare. Jag älskade våren i Sigtuna och mitt promenadstråk. Det var en vacker tid. Jag minns när fåglarna kvittrade och när jag kunde ta av mig tjocktröjan för första gången. Hur vågorna kluckade mot hamnen och hur gräset luktade. Jag minns våra fina picknickar och våra utflykter till Fjärilsobservatoriet och Skansen. Det är fina minnen som dyker upp mitt i allt kaos.

Jag minns också hur rädd jag var en månad innan vårt hyreskontrakt skulle gå ut. Livrädd. Jag trodde vi skulle vara tvungna att bo på camping eller att vi skulle vara tvungna att flytta hem till Västerås igen. Men så blev det inte. Efter många timmars letande hittade vi vår drömlägenhet. Att den skulle ligga mitt ute i bushen utanför Enköping var verkligen inte planerat.

Där landade vårt flyttlass i mitten utav juni. Mitt ute på en hästgård i ingenstans. Här bor vi fortfarande och det är en fantastisk lägenhet, bara det att läget inte är det bästa. Jonathan jobbade fortfarande kvar på båda jobben när vi flyttade hit och hans knä blev bara värre och värre. Efter en sjukskrivning insåg vi båda att det inte var hållbart att han jobbade kvar på Posten.

När vi kom hem från vår bilsemester på Västkusten i början av augusti fick Jonathan ett nytt jobb. På tidningstjänst här i Enköping på nätterna. I början hjälpte jag honom, tills hans knä blev helt igen. Jag kommer ihåg att jag var ganska besviken över semestern, vi hade sedan länge innan varit inställda på att få avveckla en hel vecka på Skiathos i Grekland. Men när flygbiljetterna blivit mer än dubbelt så dyra än vad vi hade budget för, sprack hela den drömbubblan. Så vi fick nöja oss med camping, grillning och kallt havsvatten istället. Vi hade ganska tur med vädret med tanke på hur regning sommaren varit i år. Även fast det inte blev som vi hade tänkt från början fick jag med mig många fina minnen därifrån. Bland annat när vi strosade runt och upptäckte mina gamla barndomsminnen i Grebbestad och när vi gick upp på djävulsklyftan i Fjällbacka där Ronja Rövardotter är inspelat. Det är verkligen en vacker liten by. Jag var i Norge för första gången också.

Hösten. Det har hänt mycket de senaste månaderna när jag tänker tillbaka. Jag och Jonathan hade ett väldigt givande samtal i början av september om att jag skulle återuppta mina studier igen på Mälardalens högskola i Eskilstuna. Jag hade några veckor tidigare skickat in en försenad ansökan och blivit antagen, varit på upprop och hela baletten. Men jag kunde inte börja direkt eftersom att jag hade läst flera kurser innan.

Så det var en lång väntan till sista oktober som jag gick hemma och ältade ifall jag skulle börja eller inte. Jag var rädd för att inte passa in, för att jag inte skulle klara av pressen. Jag var nog rädd för allt. Men när det väl var dags, gick det strålande. Det kändes som att jag blev mottagen rätt bra, jag fick en grupp direkt och på det sättet kom jag in i klassen. Jag vet fortfarande inte vad alla heter och jag har pratar med långt ifrån alla, men jag har det jag behöver - någon att prata med, någon som ställer upp, någon att fördriva tid med, någon som stöttar mig. Och det är det viktigaste. En vän. Hon heter Sandra och hon är bäst.

Nu är jag väldigt glad över att jag började igen. Även fast det många gånger känns tufft, vet jag innerst inne att det är det här jag vill göra. Och det känns tusen gånger bättre nu, än när jag började för två år sedan. Det känns väldigt skönt att ha någonting att göra på dagarna igen. Jag har väldigt långt till skolan (ca. 7 mil), men det går hyfsat bra. Det kan bli lite jobbigt i längden att både åka bil och två tåg innan slutstationen. Men snart kommer det antagligen bli ändring på det också. Det är en av de första planerna för 2009.

En viktig sak jag inte får glömma är att jag i slutet av november knöt nya vänskapsband med tre tjejer som bor utspridda över landet. Med utgångspunkt från bloggatmosfären. Under en helg bodde vi på hotell i Linköping tillsammans, diskuterade foto, åt på restaurang och drack te på det ena caféet efter det andra. Det var en underbar helg och spännande att åka iväg på egen hand och utforska nya sidor hos sig själv.  Tack för en underbar helg tjejer. Jag hoppas vi ses snart igen.

Här kan ni se mina "nyårslöften" inför 2008. Jag kan vara ärlig och meddela att jag gått ner 5 kilo sedan dess, börjat äta nyttigare, hittat en sysselsättning som jag trivs med, bloggat mer, tagit vara på tiden tillsammans med Jonathan lite bättre (det får bli bättring på det till 2009), jag tänker positivare och känner mig inte alls lika dålig längre. Jag har under ett år utvecklats något enormt inom foto och börjat ta upp diktandet igen, lite iallafall.

Avslutningsvis, här kommer mina ledstjärnor inför 2009 - Ett hälsosammare liv  |  En positivare attityd  |  Viljestyrka  |  gå upp tidigare på morgonen även när jag är ledig  |  Ta vara på personer som betyder någonting i min närhet och långt borta  |  Bli bättre på att planera saker och ting  |  Skriva mer!

Ett stort tack till alla som följt min blogg under året. All kärlek till er ♥