Vilken fantastisk dag. Solen skiner och snön glittrar. Jag har precis ätit en riktigt lyxig alla hjärtans dag frukost, luktat på rosa tulpaner och prasslat med presentpapper. Innuti låg en dessert-bok.

Jag kan inte hålla mig från att gå ut i det vackra vädret, med kameran runt halsen och Jonathan i handen. Så det blir först ut. Sen planerar vi en mysig hemma kväll med en god pastarätt och någon god dessert ur min nya bok. Det känns mysigare än att trängas på en fullsatt restaurang med massa andra kärlekspar.

I feel down. Men jag försöker kämpa vidare. Mot hjärnspöken, ångest, oroligheter, onyttigheter och frustrationer. Februari må vara en månad då både kropp och själ försöker kravla sig upp till ytan, utan att lyckas särskilt vidare.  Det måste bero på mörkret och att vi tröttnat rätt rejält på det, vid det här laget. Trots att mornarna blir ljusare, känns det som  enevighet tills våren kommer på riktigt. Kanske kan ha att göra med att man vill att året ska bli så himla bra, så fastnar man och blir handlingsförlamad istället. För höga förväntningar. Jag bara spekulerar.

Jag minns förra året. Jag kände mig lika fast då, i dåliga vanor, i en ond cirkel och det väntades flytt. Precis som nu. Jag undrar hur det kommer sig att vi ska flytta tillbaka till Västerås, just ett år efter att vi lämnade det? Jonathan svarade att det var ödet. Själv har jag väldigt svårt att tro - på alla möjliga saker, religion, gud, och ödet. Att allting redan skulle vara förutbestämt, känns för mig ganska ologiskt. Jag tror på egan val, kanske slumpen, men snarare att man befinner sig på rätt plats vid trätt tidpunkt.

Ljusare tider kommer, de väntar runt hörnet. Jag får inte bryta ihop igen. Jag måste bita ihop och klara av det här. Det finns inga andra alternativ. Då passar det bra att börja äta nyttigt, för det är det jag kämpat med idag.

puss&kram.