Jaha. Mitt förra inlägg blev ju inte så lyckat, eller rättare sagt en katastrof. Jag undrar ständigt varför jag inte kan, varför jag inte är duktig på något. Det finns ingenting som jag kan, jag vill vara bäst på i alla fall någonting, men det är jag inte och kommer aldrig att bli. Jag trodde förut innan jag började på den här förbaskade textdesign utbildningen att jag åtminstone kunde skriva. Jag har skrivit så sjukt mycket i mina dagar, säkert över femtio berättelser varav många av dem är riktigt långa. Jag har skrivit en diktsamling och tävlat och kommit med i en. Men nu är min förmåga helt borta. JAG KAN INTE! Jag kan inte skriva längre. Jag har ingenting att skriva om i bloggen, förutom vad jag gör om dagarna vilket är lika med noll, för jag gör ingenting. Och när jag väl vill göra någonting så kan jag inte. Det finns liksom ingen inspiration till någonting. Förut kunde jag bara sätta mig ner och pennan liksom bara skrev av sig själv, men det fungerar inte längre. Bara för att jag har så höga krav på mig själv. Det hade jag inte förut. Men när man får kritik för allt man skriver på utbildningen och när man fått reda på att lärarna inte tycker att man skriver så bra som man borde, så sjuknker självförtroendet till botten. Eller i alla fall mitt gör det. Men jag vet varför de kritiserar en så hårt: för att vi ska lära oss och bli bra på det vi senare i livet ska jobba med. Men jag vill inte känna att jag gör dåligt i från mig gång på gång. För jag lär mig ändå ingenting om jag inte får veta vad jag gör som är bra. Jag vill veta vad som är bra inte vad som är dåligt. Det är väl bara att konstatera, Ida är en idiot som inte kan någonting.

Over and out