Jag låg kvar i sängen imorse. Jag var fröken svår och ångesten knackade på sovrumsdörren. Ingenting hjälpte riktigt. Alla måsten fördubblades och jag kunde inte se någon utväg. Jag är inne i en vilsenperiod igen, att ingenting passar mig, vad ska jag göra? vem vill jag bli? de där eviga livsfrågorna som jag aldrig lyckas bli duktig på att svara på. gör jag rätt/gör jag fel? Ibland är det bäst att låta bli att känna efter och bara köra sitt race.


Tillslut lyckades jag ta en dusch och gå ner på stan en sväng i alla fall. Så morgonens misär drog förbi och dagen blev helt okej till slut. På kvällskvisten har vi suttit på mammas balkong och på vägen hem mötte vi s&j för en kort pratstund. Vi ses.