Tillsammans slog våra hjärtan
tvåkommafem hjärtslag per sekund
i tystnaden under den klara sistaaprilhimlen
satt jag blickstilla.

Ditt hjärta slog alltid hälften så fort som mitt
mina händer var alltid iskalla
den soligaste dagen i juli.
Jag var alltid tystare än vinden
du hade alltid någonting att säga,

olikheter...

Jag var självkritisk,
du var snyggast i världen
i alla fall i spegelglaset.

Din blåa blick var ivrig den kvällen
du letade dig,
in under mitt tunna linne
med fingertopparna,

lika försiktigt som första gången
du smekte undan en hårslinga från mitt ansikte
en sen eftermiddag i slutet av agusti


 för snart fyra år sedan.